Doi Inthanon — Thailands högsta berg

Doi Inthanon är Thailands högsta punkt, 2 565 meter över havet, och ligger drygt sex mil sydväst om Chiang Mai i Chom Thong. Det som förvånar de flesta är att själva toppen inte har någon utsikt alls — den är en tät, mossig molnskog på en platå, och du ser inte längre än trettio meter. Utsikten finns i stället några kilometer längre ner, vid de två kungliga chedierna och längs vandringsleden Kew Mae Pan. Räkna med en hel dag, kläder du inte packade och en morgon som faktiskt är kall.

Toppen som inte ser ut som en topp

Vid vägens slut finns en parkeringsplats, en skylt med höjden, en radarkupol och en stupa över kung Inthawichayanon av Chiang Mai — mannen berget är uppkallat efter. Runt omkring står skogen tät. Det är allt.

Många blir besvikna där, och det beror nästan alltid på förväntningar som ingen har korrigerat. Det här är inte ett utsiktsberg av alpin modell. Det är den högsta punkten i ett land vars norra bergskedja är täckt av regnskog ända upp, och det som gör platsen intressant är skogen själv: mossa som hänger i draperier från grenarna, ormbunkar, orkidéer och en luftfuktighet som ligger kvar hela dagen. Botaniskt är det närmast en ö — arter som hör hemma i Himalaya och södra Kina lever här, avskurna från sina släktingar sedan istiden.

Parken som helhet är stor, runt 482 kvadratkilometer, och den inrättades 1972 som en av Thailands allra tidigaste nationalparker. Den är också en av landets bästa fågellokaler — drygt 380 arter har noterats, vilket placerar Doi Inthanon näst högst av alla thailändska nationalparker. Har du kikare med dig ska du ta med den.

De två chedierna — det här är vyn

Ungefär fyra kilometer nedanför toppen ligger Phra Mahathat Naphamethinidon och Phra Mahathat Naphaphonphumisiri, två chedier byggda av det thailändska flygvapnet. Den första restes 1987 till kung Bhumibols sextioårsdag, den andra 1992 till drottning Sirikits. De står på var sin sida om en trappa och en terrasserad trädgård, och det är härifrån du ser det landskap du kom för: bergsryggar som tonar bort i blått, dalar med dimma kvar långt in på förmiddagen.

Chedierna har en egen inträdesavgift utöver parkavgiften. Det är två separata kassor, och det överraskar folk som redan betalat vid parkgrinden. Trädgården mellan dem är välskött på ett sätt som känns ovant i thailändsk natur — den är anlagd, inte vild, med rabatter som blommar från november till februari.

Om du bara har tid med ett stopp i hela parken är det det här. Kom före klockan tio; efter det blir det bussar.

Kew Mae Pan — vandringen längs bergskammen

Strax norr om chedierna börjar Kew Mae Pan, en slinga på drygt två och en halv kilometer som går ut på en öppen bergsrygg med fritt fall åt väster. Det är den enda platsen i parken där du kommer ut ur skogen och står över landskapet i stället för i det. På morgonen ligger molnen ofta som ett hav nedanför.

Två saker måste du veta i förväg. Leden kräver en lokal guide som du hyr på plats vid ledens början — du får inte gå ensam. Och leden är stängd varje regnperiod, ungefär juni till oktober, för att marken ska återhämta sig. Detaljerna, inklusive vad guiden kostar och hur säsongen fungerar, står i den egna artikeln om Kew Mae Pan.

Ang Ka och de andra korta stigarna

Precis vid toppen går Ang Ka Luang, en spång på ett par hundra meter genom en högmosse med sphagnummossa — samma sorts torvmossa som i svenska myrar, mitt i Sydostasien. Den tar tio minuter, är öppen året om och är den enda platsen där de flesta besökare faktiskt går av vägen. Gör det. Skogen ser annorlunda ut när du står inne i den.

Vill du ha mer finns Pha Dok Siew, en kortare led ner mot ett vattenfall genom karenbyarnas risterrasser, som också går med lokal guide. Den är mindre känd än Kew Mae Pan och stängs inte på samma sätt, vilket gör den till ett rimligt alternativ under regnperioden. Mer om lederna runt staden finns i guiden till vandringar runt Chiang Mai.

Wachirathan och vattenfallen längs vägen upp

Vägen upp passerar tre vattenfall, och Wachirathan är det som gör intryck. Det faller runt 40 meter rakt ner i en bassäng och kastar upp så mycket vattendimma att du blir blöt på utsiktsplattformen även en torr dag. I augusti och september, när flödet är som störst, är dimman ett moln.

Mae Klang ligger längst ner, nära parkgrinden, och är mest en plats där thailändska familjer äter matsäck vid vattnet. Siriphum syns från Royal Project-området som ett vitt streck i bergssidan men är svår att komma nära. Mae Ya, längst i söder, är parkens största men ligger på en helt annan väg och kräver en egen avstickare — den hinner du inte med samma dag som toppen. Fler alternativ finns i översikten över vattenfall runt Chiang Mai.

Byarna, kaffet och jordgubbarna

Doi Inthanon är inte obebott. I bergssidorna bor karen och hmong, och deras byar är en del av parken snarare än en attraktion vid sidan av. Ban Mae Klang Luang är den karenby de flesta turer stannar vid: risterrasser i trappor nedför dalen, kaffebuskar under skuggträd och ett par enkla kaféer som rostar sina egna bönor.

Kaffet har en historia som är värd att känna till. Odlingarna i de här bergen kom till genom kungliga projekt som från 1970-talet försökte ersätta opiumvallmon med grödor som gick att sälja lagligt — kaffe, te, jordgubbar, kål, avokado. Royal Project-stationen vid Khun Klang säljer fortfarande frukt och grönsaker från odlingarna, och jordgubbar i december känns fortfarande underligt i Thailand. Bakgrunden finns i artikeln om kaffet från norra Thailand.

En rimlig invändning: flera av stoppen är numera anpassade för turbussar, med souvenirstånd och prislappar som inte har mycket med byns vardag att göra. Det gör dem inte falska, men förvänta dig inte ett obesökt bergssamhälle.

Vad kostar det att besöka Doi Inthanon?

Utlänningar betalar en betydligt högre inträdesavgift än thailändare vid parkgrinden, och de två chedierna tar ut en separat avgift ovanpå den. Det tillkommer också en avgift per fordon. Räkna med att en dag i parken kostar några hundra baht per person i rena avgifter, utöver transport och guide.

Kort om betalningen i övrigt: kort fungerar inte i parkkassorna, och det finns inga uttagsautomater på berget. Växla ner till hundralappar innan du åker. Vad saker kostar i övrigt står i priser i Chiang Mai.

Hur kallt är det på Doi Inthanon?

Kallt nog för att det ska bli ett problem om du inte förberett dig. På toppen ligger januarimedeltemperaturen kring sex grader, och tidiga morgnar i december och januari kan krypa ner mot noll. Frost förekommer — den lägsta temperatur som uppmätts i parken är flera minusgrader, noterad en decembermorgon. Skillnaden mot Chiang Mai, som ligger runt trehundra meter över havet, är ofta femton grader.

Praktiskt betyder det fleecetröja eller dunväst, långbyxor och gärna mössa om du åker upp före soluppgången. Thailändska besökare tar det på fullaste allvar och kommer i vinterjacka; utlänningar kommer i shorts och ångrar sig. Mitt på dagen är det behagligt, ofta femton till tjugo grader, så du behöver ändå kunna klä av dig.

Egen skoter, hyrbil eller organiserad tur?

Alla tre fungerar, men de passar olika resenärer.

Skotern är det alternativ där folk oftast underskattar problemet. Stigningen är lång, en 110-kubikare orkar knappt, och nedfarten i skymningen med kalla händer är den verkliga risken — inte trafiken. Läs köra scooter i Chiang Mai och trafiken i Thailand innan du bestämmer dig. Hyrbil är i praktiken det bästa valet för två personer eller fler; se hyra bil i Chiang Mai.

Om du bokar tur: fråga vad som ingår. Nationalparksavgiften och chediavgiften ingår ofta inte, och en tur som ser billig ut blir dyrare i grinden.

Är Doi Inthanon värt en hel dag?

Ja, om du accepterar vad dagen faktiskt är: sex mil bilväg åt vardera hållet, fem eller sex stopp och en topp som mest är en skylt. Nej, om du hoppats på en utsiktsplats i klass med bergen i Nepal. Den vanligaste besvikelsen kommer från turer som packar in Mae Ya, Wachirathan, toppen, chedierna, Kew Mae Pan, en by och Royal Project på samma dag — då blir varje stopp tjugo minuter och du minns ingenting.

Vår rekommendation är att skära bort hälften. Åk tidigt, gå Kew Mae Pan medan molnen ligger kvar, ta chedierna direkt efter, ät i en by och stanna vid ett enda vattenfall på vägen ner. Det är en bättre dag än den fullproppade.

Och en sak till: i mars finns ingen utsikt. Rökperioden lägger ett grått lock över hela norra Thailand och de vyer som är hela poängen med berget syns helt enkelt inte — läs om burning season innan du bokar en resa i februari, mars eller april.

Doi Inthanon fungerar bra tillsammans med en övernattning i parken eller i Chom Thong om du vill vara på plats före soluppgången, och den kombineras naturligt med de andra bergen väster om staden. En översikt över alternativen finns i guiden till de bästa utflykterna från Chiang Mai.