Wat Lok Molee — teak och tegel norr om vallgraven

Wat Lok Molee ligger fyrahundra meter väster om Chang Phuak-porten, på norra sidan av vallgraven, och tusentals människor kör förbi det varje dag utan att stanna. Det är synd, för här står en av Chiang Mais mäktigaste tegelchedier — rest 1527 och aldrig putsad — bakom en mörk teakhall och en trädgård med kungliga gravar. Templet nämns första gången i ett dokument från 1367. Det är alltså äldre än det mesta innanför muren, och nästan alltid tomt.

Tegelchedin som ingen har putsat

Chedin restes 1527 på uppdrag av kung Ket, och den är stor: en bred kvadratisk bas som trappas uppåt i nivåer mot en klockformad överdel. Det som gör den ovanlig är att teglet står naket. Ingen vitkalk, inget guld, ingen mosaik — bara murverk, med växtligheten som fått fäste i fogarna på vissa partier.

Effekten är helt annan än på ett förgyllt tempel. Man ser konstruktionen: hur stenarna lagts, hur nivåerna smalnar av, var senare lagningar gjorts med annat tegel. Ljuset spelar också annorlunda. Sent på eftermiddagen går teglet i rött och orange, och skuggorna längs trappstegen blir djupa.

I nischerna på chedins sidor står buddhabilder, och du kan gå runt hela byggnaden på nära håll. Det är värt att göra det långsamt — murverket ser olika ut från varje sida, och baksidan är den som är minst restaurerad.

Att teglet lämnats obehandlat är i sig ett val. Den vanliga vägen i Thailand är att kalka, förgylla eller klä om en gammal chedi, eftersom en välskött helgedom räknas som en from gärning. Här har man i stället låtit materialet vara. Resultatet ligger närmare den delvis raserade jättechedin på Wat Chedi Luang än de blänkande templen i staden, fast utan ruinstämpeln — Wat Lok Molees chedi är hel, bara oputsad.

Den mörka teakviharnen

Framför chedin står församlingshallen, byggd i mörk teak med snidade gavelfält och ett brant tak i flera fall. Kung Ket lät uppföra en viharn här 1545, men den byggnad som står i dag är en senare hall i Lanna-stil — det är inte samma trä som restes på 1500-talet.

Det gör den inte mindre sevärd. Teaket är obehandlat mörkt snarare än lackat, det luktar trä och rökelse innanför dörren, och interiören är dunkel på det sätt som en nordthailändsk viharn ska vara: guld som glimmar i mörker i stället för att blänka i dagsljus. Naga-ormar i sten flankerar trappan upp.

Ta av skorna vid trappan. Hallen används, och det sitter ofta någon där inne — vilket är hela skillnaden mot ett museum. Reglerna för hur man uppträder inne i en tempelhall gås igenom under tempeletikett i Thailand.

Kungliga gravar i en trädgård

Wat Lok Molee var gravplats åt Mangrai-dynastin, huset som grundade och styrde Chiang Mai. Askan efter flera av dess medlemmar vilar här, bland dem drottning Wisutthithewi, vars aska är gravsatt i en chedi på området.

Det finns ingen skylt som gör en sak av det, och det är ungefär så här kunglig historia ser ut i Chiang Mai när den inte iscensatts för besökare: en mindre chedi i en trädgård, med krukväxter runt om och ingen kö framför. Vill du förstå vilken dynasti det handlar om finns bakgrunden under Lanna — riket och kulturen.

Trädgården i sig är en del av besöket. Området är litet men tätt planterat, med gamla träd, orkidéer i krukor och gott om skugga. Det finns bänkar. På ett tempel som detta är det faktiskt möjligt att sätta sig ned en stund utan att någon vill sälja något.

Templet som ligger på fel sida av vallgraven

Geografin förklarar hela templets tillvaro. Wat Lok Molee ligger utanför den gamla stadsmuren, på norra sidan av den norra vallgraven — alltså precis över gatan från den fyrkant där turisttrafiken rör sig. Fyrahundra meter österut ligger Chang Phuak-porten, norra porten, och där tar de flesta besökare av in mot gamla stan i stället.

Anläggningen är dessutom orienterad i nord–sydlig riktning, medan buddhistiska tempel normalt vänder sig mot öster. Det gör att den vänder sidan till mot vägen. Man ser inte in på området från trafiken, och ingången är lätt att missa.

I praktiken innebär det att du kan stå på gatan i den täta morgontrafiken längs vallgraven, gå tio meter in genom grinden och befinna dig i tystnad. Det är en av de skarpaste kontrasterna i staden.

Varför är det nästan alltid tomt?

Tre skäl, och inget av dem har med templets kvalitet att göra. Det ligger utanför muren, det saknas på de flesta dagsturers rutt, och det har ingen enskild sak som fungerar som bild i ett flöde — ingen guldchedi, ingen ruin i jätteformat, ingen utsikt.

Turistströmmen i Chiang Mai följer en förutsägbar linje: Wat Phra Singh, Wat Chedi Luang, Wat Phan Tao, upp till Doi Suthep. Alla fyra ligger antingen i gamla stans mitt eller på berget. Wat Lok Molee ligger ett kvarter fel.

Det gör templet till ett av få ställen i Chiang Mai där du kan stå ensam framför något riktigt gammalt mitt på dagen i högsäsong. Om det är det du vill ha är det ett starkare skäl att åka dit än allt annat i den här artikeln.

Hur lång tid behöver du?

Tjugo till trettio minuter räcker för att se allt, och det är ett rimligt mått. Området är litet, det finns inget museum och ingen vandring. Det är ett stopp, inte en utflykt.

Bäst tid är sen eftermiddag, för teglets färg och för skuggan i trädgården. Morgon fungerar också, särskilt om du ändå ska in i gamla stan efteråt — Wat Chiang Man, stadens äldsta tempel, ligger innanför muren en kort promenad bort och de två går bra ihop.

Ett upplägg som fungerar: börja vid Chang Phuak-porten på morgonen, gå västerut längs vallgraven till Wat Lok Molee, och fortsätt sedan söderut in i gamla stan. Då får du vallgravens norra sida, ett tempel utan folk och stadskärnan i samma promenad, innan värmen sätter in på allvar. Vallgravsgatan är inte vacker att gå längs, men den är kort.

Ta dig hit till fots om du bor i norra delen av gamla stan. Var uppmärksam när du korsar vallgravsgatorna — trafiken där är enkelriktad, snabb och går i två separata körbanor. Fler tempel att välja bland finns i översikten över bästa templen i Chiang Mai.