Stadsmuren och portarna — Tha Phae Gate och historien

Muren runt gamla stan i Chiang Mai anlades när staden grundades 1296, men det du ser i dag är till största delen återuppbyggt under andra halvan av 1900-talet. Vallgraven är däremot äkta och obruten, och den är anledningen till att stadskärnan fortfarande går att se som en kvadrat. Fem portar och fyra hörnbastioner markerar den, och en av portarna — Tha Phae Gate — har blivit den plats där Chiang Mai samlas när något händer.

Varför just den här platsen?

Kung Mangrai hade redan två huvudstäder bakom sig när han valde platsen. Först Chiang Rai, grundad 1262, sedan Wiang Kum Kam söder om nuvarande Chiang Mai, anlagd på 1280-talet. Wiang Kum Kam låg för nära Ping-floden och översvämmades återkommande, och ruinerna ligger i dag delvis under jordlagren söder om staden.

Den nya platsen låg högre, på slätten mellan Ping i öster och berget Doi Suthep i väster, med ett befintligt lawa-samhälle kallat Wiang Nopburi på marken. Kombinationen av flodtillgång, avrinning från berget och en försvarbar plan yta var det som avgjorde. Enligt en stentavla från 1581 i Wat Chiang Man grundades staden den 12 april 1296 klockan fyra på morgonen — tidpunkten valdes astrologiskt, vilket var normal praktik för stadsgrundningar i regionen. Det är den äldsta kända skriftliga uppgiften om datumet.

Mangrai var enligt traditionen inte ensam om beslutet. Trekungamonumentet mitt i gamla stan visar honom tillsammans med Ngam Mueang av Phayao och Ramkhamhaeng av Sukhothai, som ska ha rådgjort med honom om platsen och stadsplanen. Monumentet är betydligt yngre än historien det berättar: det invigdes den 30 januari 1984.

Vad är original och vad är återuppbyggt?

Det korta svaret: nästan allt du fotograferar är rekonstruktion, men den ligger på riktiga fundament. Muren förföll under 1800- och 1900-talen, och det avgörande ingreppet kom 1948, när Chiang Mais kommun byggde bilvägarna runt vallgraven. Delar av den kvarvarande murkonstruktionen revs i samband med det vägbygget. Det är alltså inte krig eller jordbävning som tog den sista muren, utan trafikplanering.

En annan förklaring cirkulerar också: att teglet från muren togs till vägbyggen under den japanska närvaron i andra världskriget. Den återges i flera guider men är svår att belägga i en förstahandskälla, och bör läsas som traderad förklaring snarare än dokumenterat förlopp. Att muren revs bit för bit under 1900-talet är däremot obestritt — frågan är bara vem som bar bort teglet och när.

Tha Phae Gate i sin nuvarande form byggdes upp av kommunen tillsammans med Fine Arts Department under andra halvan av 1980-talet — kommunens egen tidslinje daterar arbetet med porten och gräsplanen till 1985, och rekonstruktionen pågick ett par år. Dessförinnan hade porten renoverats en gång under 1960-talet. Vid restaureringen använde man historiska fotografier som underlag, vilket är förklaringen till att porten ser trovärdig ut trots att den är modern.

Hörnbastionerna och de kvarvarande murpartierna har restaurerats i omgångar. Ett par sträckor, särskilt längs den norra och västra sidan, innehåller äldre tegel, men gränsen mellan gammalt och nytt är inte utmärkt på plats. Vill du se ostört ursprungligt murverk är det ärligare att titta på Wiang Kum Kam eller på de yttre jordvallarna, Kamphaeng Din, öster om kvadraten — de har aldrig byggts om till turistattraktion.

De fem portarna

Tha Phae Gate i öster är den mest kända och den enda som fortfarande har sina kompletta trädörrar. Den hette ursprungligen Chiang Rueak Gate och bytte namn när den kopplades ihop med en yttre port längre bort mot floden, vid Wat Saen Fang. Den yttre porten finns inte kvar. Framför porten ligger den öppna plattan som gör Tha Phae till stadens scen.

Chang Phuak Gate i norr — "den vita elefantens port" — är den port de flesta besökare hittar till av fel anledning: nattmarknaden strax utanför är en av stadens bästa matplatser, och den ligger inklämd på en parkeringsyta bredvid porten. Porten användes historiskt vid kungliga processioner norrut.

Suan Dok Gate i väster ledde ut mot de kungliga trädgårdarna och det tempel som fortfarande bär namnet, Wat Suan Dok. Porten är i dag en trafikpassage mer än en sevärdhet, men den ligger på vägen mellan gamla stan och Nimman och passeras därför konstant.

Chiang Mai Gate i söder är porten mot Lamphun och söderut. Utanför den ligger en matmarknad som är öppen på morgonen och kvällen och som är betydligt mer lokal än det som säljs på Ratchadamnoen. Rakt söderut löper Wua Lai, silversmedsgatan där lördagsmarknaden hålls och där Wat Sri Suphan ligger.

Suan Prung Gate ligger också på södra sidan, längre västerut. Dess äldre namn är Saen Pung, och den har en särskild historia: det var genom den porten de döda fördes ut ur staden. Att bära lik genom någon annan port ansågs olyckobringande. Porten används i dag som vilken trafikpassage som helst, och den saknar helt turistfunktion, vilket i sig gör den värd en titt om du vill se en av portarna utan folk.

Varför blev Tha Phae Gate stadens samlingsplats?

För att det är den enda punkten längs muren med en riktig öppen yta framför sig. När kommunen byggde upp porten på 1980-talet anlades samtidigt plattan och gräsmattan, och den ytan har sedan dess fungerat som Chiang Mais torg. Läget hjälper också: porten ligger i änden av Tha Phae Road, som är den naturliga axeln in från flodområdet och Night Bazaar, och den är startpunkten för söndagsmarknaden.

Det som faktiskt händer där är en blandning av officiellt och spontant. Songkran i april har sitt tyngsta epicentrum precis här, med vattenkastning från vallgraven i flera dygn. Under Yi Peng och Loy Krathong i november går processioner över plattan. Blomsterfestivalen i februari passerar också. Däremellan används ytan till konserter, marknadsdagar, demonstrationer och gatumusiker.

Och så duvorna. Framför porten hålls stora flockar tama duvor som fotograferas av ungefär alla som passerar, och det säljs foderpåsar till dem. Det är stadens mest förutsägbara bild. Om du vill ha porten utan människor får du komma innan sex på morgonen.

Är stadsmuren värd tid som sevärdhet?

Som enskild sevärdhet är svaret nej — du står framför en tegelport i tjugo minuter och sedan är du klar. Som ramverk för allt annat i gamla stan är svaret ja. Muren och graven är anledningen till att stadskärnan har behållit sin form medan Chiang Mai vuxit ut över slätten, och de förklarar varför gatunätet innanför ser ut som det gör.

Det bästa sättet att använda den är som orienteringspunkt under en promenad. Gå längs en av murens sidor en kort sträcka, titta på hörnbastionen, gå in genom en port och fortsätt inåt. Rutten finns utskriven i En promenad genom gamla stan.

Vad hände med muren under de burmesiska åren?

Chiang Mai föll för den burmesiska Toungoo-armén 1558, och Lanna stod därefter under burmesiskt styre i drygt två sekler. Muren behöll sin militära funktion under hela den perioden — den bytte helt enkelt försvarare. När Kawila och siamesiska styrkor tog tillbaka staden i januari 1775 var den så illa åtgången att den övergavs i över ett decennium innan återbefolkningen började på 1790-talet.

Det är den perioden som förklarar varför så lite ursprungligt murverk finns kvar: staden byggdes om, revs, byggdes om igen och stod tom däremellan. Hela den historien, och vad den gjorde med språket, maten och arkitekturen i norr, står i Lanna — riket, kulturen och varför Chiang Mai känns annorlunda. Utgrävningarna under Chiang Mai Historical Centre vid Trekungamonumentet visar äldre murrester i två jordlager, och är det närmaste du kommer det ursprungliga Chiang Mai utan att lämna kvadraten.