Wat Chiang Man — stadens äldsta tempel

Wat Chiang Man räknas som Chiang Mais äldsta tempel och anlades i samband med att staden själv grundades i slutet av 1290-talet. Det ligger i det nordöstra hörnet innanför vallgraven, i kvarter där turistströmmen redan tunnats ut, och är därför också det lugnaste av gamla stans stora tempel. Här står elefantchedin med femton murade elefanter som skjuter ut ur basen, och två mycket små och mycket gamla buddhabilder som bara visas under begränsade former. Ett besök tar tjugo minuter och lönar sig mest om du redan sett de mer kända templen längre västerut.

Grundat samtidigt som staden — men vilket år?

Inne på tempelområdet står en steninskription från 1581 som daterar Chiang Mais grundande mycket exakt: den 12 april 1296, klockan fyra på morgonen. Samma inskription anger att kung Mangrai lät uppföra ordinationshallen här, och att den restaurerades 1571.

Templets eget grundläggningsår är däremot inte lika entydigt. Vissa källor sätter det till 1296, samma år som staden, andra till 1297. Skillnaden är i praktiken utan betydelse — poängen är att templet och staden tillkom i samma andetag — men den är värd att känna till, eftersom du kommer att se båda årtalen i olika sammanhang. Ingen av uppgifterna är felaktig, de bygger bara på olika läsningar av krönikorna.

Platsen valdes inte av en slump. Här hade det legat en befäst lawa-bosättning, och Mangrai använde området som anläggningsläger medan den nya staden byggdes upp runt omkring. Templet står alltså bokstavligen där byggarbetsplatsen låg. Vill du sätta in det i sitt sammanhang finns bakgrunden i Lanna — riket och kulturen.

Elefantchedin

Områdets äldsta byggnad är chedin bakom huvudviharnen, kallad Chedi Chang Lom. Den vilar på en fyrkantig bas där framdelen av femton murade elefanter i naturlig storlek sticker ut ur väggen — huvud, bogar och framben, medan resten av kroppen försvinner in i konstruktionen. Ovanför reser sig en förgylld klockformad del med reliksalen under spiran.

Formen är inte unik för Chiang Mai men är ovanlig nog att du knappast ser den någon annanstans i staden. Elefanterna är tänkta att bära upp byggnaden, precis som de i buddhistisk kosmologi bär upp världen. De har lagats många gånger genom seklerna och tegel och puts syns tydligt där reparationerna gjorts, vilket faktiskt gör dem intressantare än om de varit nyrestaurerade.

Gå runt hela chedin. Från framsidan ser du elefanterna på rad, men det är från hörnen du förstår hur basen är byggd.

Elefanten är inget dekorativt påhitt. I den buddhistiska världsbilden bär elefanter upp världen, och en chedi är en modell av just den världen — så figurerna gör precis det de ska. Samma grepp finns i Sukhothai och Sri Lanka, och att det dyker upp här säger något om vilka förebilder Lanna-byggarna hade. Att elefanten dessutom var det verkliga arbetsdjuret i norra Thailands skogar långt in på 1900-talet gör bilden dubbel på ett sätt som antagligen inte var avsett men som är svårt att bortse från.

Phra Sae Tang Khamani och Phra Sila

Templets två mest värdefulla föremål är också dess minsta. Phra Sae Tang Khamani, ofta kallad kristallbuddhan, är en figur av kvarts på ungefär tio centimeter. Den vilar på en sockel med baldakin som kung Inthawichayanon skänkte 1874 och som innehåller över sex kilo guld — sockeln är alltså långt mer påkostad än figuren den bär.

Dateringen är omtvistad. En tradition daterar figuren till omkring år 200, förd till Hariphunchai på 600-talet och vidare till Chiang Mai 1296. Konsthistorikern Carol Stratton daterar den stilistiskt till 1400-talet. Skillnaden är över tusen år, och det säger något om hur svårt det är att datera ett litet kvartsföremål utan fyndkontext.

Bredvid står Phra Sila, en stenrelief som visar Buddha när han tämjer en elefant. Den antas komma från Indien eller Ceylon och dateras till 700- eller 900-talet. Reliefen tillskrivs kraften att kalla på regn och bärs i procession under Songkran, det thailändska nyåret i april, då den begjuts med vatten tillsammans med andra vördade bilder.

Varför visas buddhabilderna bara begränsat?

Båda figurerna förvaras i ett låst och galleromgärdat utrymme i en av de mindre byggnaderna på området, och de går ofta bara att se på håll och genom glas. Skälet är dubbelt: de är små, portabla och därmed stöldbegärliga, och de är samtidigt föremål för aktiv dyrkan snarare än utställningsobjekt.

Det innebär att din upplevelse av dem kan bli en helt annan än vad bilderna på nätet antyder. Ibland är byggnaden öppen, ibland inte, och under högtider tas figurerna ut medan de under resten av året står bakom galler. Ett tomt rum är alltså inte ett tecken på att du kommit fel — det hör till. Räkna inte med en närbild, och gör inte hela besöket beroende av just den saken.

Vad mer finns på området?

Huvudviharnen restaurerades på 1920-talet av munken Khru Ba Srivichai, samma nordthailändska reformator som brukar tillskrivas arbetet med vägen upp till Doi Suthep, och rymmer en stående buddhabild med årtalet 1465 ingraverat i sockeln. Dagens ordinationshall är från 1800-talet men står på den plats som steninskriptionen knyter till Mangrai själv.

Runt byggnaderna ligger en gård med gamla träd, en damm och munkbostäder. Området är påfallande välskött utan att kännas uppsnyggat för besökare. Det finns ingen souvenirförsäljning värd namnet och sällan mer än en handfull andra turister åt gången.

Det är också ett av få ställen i gamla stan där du kan se hur årtalen hänger ihop. På samma gård står en chedi från 1200-talet, en buddhabild daterad till 1400-talet, en inskription från 1500-talet, en ordinationshall från 1800-talet och en viharn ombyggd på 1920-talet. Ingenting av det är samordnat och ingenting är rekonstruerat till en bestämd epok. Templet har helt enkelt fortsatt att användas i sjuhundra år, och varje sekel har lagt till sitt. Den som gått igenom de mer restaurerade templen västerut får här ett bättre begrepp om hur en sådan plats faktiskt växer fram.

Läget i gamla stans tysta hörn

Wat Chiang Man ligger i den nordöstra fjärdedelen av gamla stan, ett stycke norr om Ratchadamnoen där de flesta besökare rör sig. Kvarteren runt omkring är bostadskvarter med enkla nudelställen, tvätterier och små hotell i trädgårdar. Skillnaden i tempo mot området kring Wat Chedi Luang är påtaglig redan efter ett par kvarter.

Det gör templet till en bra avslutning på en tempelrunda snarare än en start. Går du från Wat Phra Singh österut, vidare förbi Wat Chedi Luang och Wat Phan Tao och sedan snett upp mot nordost, hamnar du här — och den sista biten är den lugnaste. Hela rundan finns beskriven i guiden till stadens bästa tempel och i promenaden genom gamla stan.

Klädseln är densamma som i alla aktiva tempel, med täckta axlar och knän och skorna av inne i byggnaderna; det praktiska går vi igenom i tempeletikett i thailändska tempel.