Elefantridning är på väg ut ur thailändsk turism, och det finns goda skäl att inte boka den. Men skälen är sällan de som står i rubrikerna. Den här artikeln går igenom vad som faktiskt är känt om ryggen, sadeln, arbetsdagen och tämjningen — och tar också upp det obekväma: att när efterfrågan faller står tusentals elefanter kvar utan att någon har bestämt vem som ska försörja dem.
Vad en elefantrygg är byggd för
Elefantridning har varit en del av thailändsk turism i över trettio år, sedan avverkningsförbudet 1989 gjorde skogsbrukets elefanter arbetslösa och lägren behövde en ny affärsmodell. Att den nu avvecklas beror mindre på lagstiftning än på att resenärerna slutat efterfråga den.
Den vanligaste missuppfattningen är att en elefant är en stor häst. Ett djur som väger fyra ton borde rimligen kunna bära en människa som väger sjuttio kilo utan att märka det.
Jämförelsen håller inte, eftersom skelettet ser annorlunda ut. En häst är ett bytesdjur som utvecklats för att bära muskelmassa och röra sig snabbt med last över ryggpartiet; ryggraden är kraftig och relativt rak, och muskulaturen ligger som en bädd över den. Elefantens ryggrad har i stället höga, uppåtriktade taggutskott på kotorna — de benutskott som gör att ryggen på en asiatisk elefant syns som en välvd linje. Över dem sitter förhållandevis lite muskulatur och hud.
Nacken är en annan sak, och det är därför mahouten sitter där. Området strax bakom öronen ligger över skulderpartiet och bär last på ett helt annat sätt än ryggen längre bak. Det är också den plats varifrån elefanten går att styra med benen. En mahout på nacken är alltså inte samma belastning som två turister och en sadel mitt på ryggen — vilket är precis den distinktion forskningen använder när den skiljer mellan ridning med sadel och barbackaridning.
Här behöver du veta var gränsen för säker kunskap går. Att elefantens rygg inte är byggd för vertikal last är den anatomiska beskrivning som veterinärer och djurskyddsorganisationer bygger sina rekommendationer på, men vi har inte hittat någon peer-reviewad studie som mäter exakt vad ryggen tål. Behandla det som ett välgrundat resonemang, inte som en uppmätt siffra.
Howdah-sadeln och trycket
Den stol som två turister sitter i kallas howdah. Konstruktionen är av trä eller metall och väger normalt betydligt mer än passagerarna. Den spänns fast med rep eller band runt bål och bringa.
Två saker gör den problematisk. Sadeln fördelar inte trycket som en hästsadel utan koncentrerar det mot ett smalt parti av ryggen, och den sitter ofta på i många timmar i sträck under en arbetsdag i över trettio grader. Det som beskrivs från anläggningar där sadlar tagits av är skavsår, förhårdnader och missfärgad hud längs kontaktytorna.
Det ska sägas att skadeomfattningen från howdah-sadlar inte finns kvantifierat i den forskning vi har kunnat gå igenom. Det gör däremot skadorna från ett annat redskap.
Ankus — det som faktiskt är mätt
En ankus, ofta kallad bullhook, är en kort stav med böjd metallspets som används för att styra elefanten genom tryck mot känsliga punkter bakom öronen, i pannan och vid benen. Den hör inte bara ihop med ridning, men den hör ihop med den typ av kontroll ridning kräver: en elefant med turister på ryggen måste lyda omedelbart.
I en forskningsöversikt över thailändsk elefantturism från 2020 redovisas att 27 procent av elefanterna som styrdes med ankus hade sår i just de områden där redskapet används. Samma översikt fann att högre sårpoäng hängde ihop med högre halter av stresshormonmetaboliter i avföringen. Det är den mest konkreta mätningen i hela den här debatten, och den handlar om redskapet snarare än om sadeln.
Arbetsdagen, värmen och fötterna
Ett ridläger som säljer turer hela dagen har elefanter som går samma slinga om och om igen, i den tid på dygnet då det är som varmast. Elefanter reglerar värme dåligt — de saknar svettkörtlar över kroppen och kyler sig med öron, vatten, lera och skugga. Ett schema styrt av turistgruppernas ankomsttider ger inte alltid utrymme för det.
Två av de bäst belagda hälsoproblemen i thailändska elefantläger hänger ihop med just arbetsmönstret. Fotproblem, särskilt nagelsprickor, är kopplade till mycket gående på betong. Övervikt är utbredd — de flesta undersökta djuren låg på fyra eller fem av fem på hullskalan, vilket i sammanhanget betyder för lite naturlig rörelse i kombination med energität mat som bananer och sockerrör.
Till det kommer kedjorna. I en kartläggning av 33 läger med 627 elefanter i norra Thailand kedjade 82 procent av lägren sina djur åtminstone delvis, med nattkedjor på i genomsnitt knappt sex meter. Det gäller lägren generellt, inte bara ridlägren, och är en påminnelse om att ridning är en av flera frågor — se frågelistan för hur du bedömer en anläggning.
Phajaan — tämjningen
En elefant som bär människor har lärt sig det. Den traditionella inlärningsprocessen kallas phajaan och beskrivs i forskningsöversikten som en ceremoni vid omkring tre års ålder, före den egentliga träningen, som pågår i ungefär tre månader.
Metodiken bygger på att bryta kalvens motstånd genom inneslutning, begränsad rörelsefrihet och konsekvent negativ förstärkning, så att djuret lär sig att lydnad avslutar obehaget. Kalven skiljs från modern. Det som sedan består är inte en inlärd sekvens utan en inlärd relation: djuret svarar på människan därför att det tidigt lärt sig vad som händer när det låter bli.
Vi beskriver det inte i detalj, dels för att detaljerna inte tillför läsaren något, dels för att de skildringar som cirkulerar ofta bygger på enstaka filmer från enskilda anläggningar och inte går att verifiera. Det som går att belägga är att processen finns, ungefär när i livet den sker och ungefär hur länge den varar — och att samma forskningsöversikt konstaterar att hårda träningsmetoder börjar ersättas av mer positiv förstärkning. Utvecklingen går alltså åt rätt håll, men långsamt och ojämnt.
Är forskningen entydig?
Nej, och det är ärligare att säga det. I forskningsöversikten från 2020 redovisas att läger där ridning med sadel och shower förekom i ett material uppvisade lägre stressmarkörer än läger med enbart observation. Författarna understryker att fyndet behöver större underlag innan det kan tolkas, och de argumenterar inte för ridning. Men det visar att en enda variabel är ett grovt mått på ett djurs livskvalitet — en elefant som arbetar men får röra sig, äta rätt och umgås med andra elefanter kan ha det bättre än en som står stilla hela dagen medan turister tittar.
Det forskningen är samstämmig om är att skötseln varierar enormt mellan anläggningar, att kedjor och ankusskador är utbredda oavsett affärsmodell, och att besluten bör bygga på data snarare än på känsla. Slutsatsen blir därför: ridning är ett rimligt skäl att välja bort en anläggning, men frånvaron av ridning är inget kvitto på att resten fungerar.
Vad händer med elefanterna när efterfrågan minskar?
Det här är den svåraste frågan, och den som sällan ställs av dem som driver kampanjerna.
Thailand har uppskattningsvis 3 783 elefanter i fångenskap enligt en forskningsöversikt från 2020. De kan inte släppas ut i det vilda. Det finns inte tillräckligt med skyddad skog, djuren är präglade på människor och skulle söka sig till odlingar — konflikten mellan människa och elefant är redan ett dokumenterat problem i flera thailändska provinser. En vuxen elefant äter i storleksordningen ett par hundra kilo foder om dygnet, varje dygn, i femtio år till.
Bakom varje elefant står också en mahout. I kartläggningen av de 33 lägren hade samtliga en mahout per elefant, med löner kring 7 800 baht i månaden vid tiden för studien. En senare intervjustudie anger motsvarande omkring 300–350 dollar i månaden, lägre vid privata anläggningar, och beskriver skötare som arbetar för att försörja både sin familj och sitt djur under ekonomisk osäkerhet.
När pandemin stängde gränserna blev det tydligt vad det innebär. Turisterna försvann över en natt medan foderkostnaden var kvar, och flera forskargrupper har sedan undersökt vad tiden utan besökare gjorde med djurens hälsa och med lägrens ekonomi.
Slutsatsen är alltså inte att du ska rida för elefanternas skull. Den är att en enskild resenärs val inte handlar om att elefanten ska bli fri, utan om vilken sorts verksamhet som får hennes pengar. Att välja en anläggning utan ridning, med rimligt besökarantal och rimlig skötsel, är ett bättre utfall än både ridturen och den uteblivna resan.
Så här kan du hantera det praktiskt
Boka aldrig en elefantaktivitet via gatuagenturer eller kombinerade dagsturer där elefantmomentet är ett stopp bland flera — det är i de paketen ridning oftast ingår utan att det framgår av programmet. Samma sak gäller flerdagsturer där ett elefantläger ingår som tillägg, se trekking i norra Thailand. Fråga uttryckligen om ridning, sadlar och shower innan du betalar, och be om anläggningens namn och adress skriftligt.
Vad du kan göra i stället
Att se elefanter på nära håll utan att rida är fullt möjligt, och beskrivs i artikeln om Elephant Nature Park och i översikten över elefantupplevelser i Chiang Mai, där frågelistan hjälper dig att bedöma vilken anläggning som helst.
Är du främst ute efter djur i naturen är bergen och nationalparkerna ett bättre val än något läger. Resonemanget om djurparkerna i staden finns i Night Safari och djurparkerna, och om du hellre ägnar dagen åt att gå finns lederna beskrivna i vandringar runt Chiang Mai.
